En krönika om krönikor och hur man skriver ett blogginlägg

Om man börjar med en fråga då. Jag prövar med en frågerubrik, flyttar ner markören på dataskärmen några rader. Väntar.
På en timme har jag alltså lyckats skriva: en rubrik, en punkt och, nämen, se där, ett UTROPSTECKEN!

Om det inte framgick ovan så är det femtioelfte försöket att skriva ett vettigt inlägg till vår blogg, oh my god xxxx som vi fått i uppgift att starta på tematiden i skolan. 
Varje fredag klockan kvart i två är det samma visa: våran grupp samlas i ett klassrum, tävlar om en dator (vinner förhoppningsvis en dator) slösurfar på facebook... Efter en dryg halvtimme börjar vi fundera på att skriva, och vad? Det vet vi inte. Vi kan inte påstå att vi funderar så länge i förväg... De senaste lektionerna har slutat med att gruppen spridit ut sig, en jobbar med SO inför det kommande SO-provet, någon annan väljer att åka hem och köra något random TV-spel. Någon sitter kvar och fnular på ett inlägg som passar för 30 elever, hur svårt kan det va? Det kanske är där skon klämmer... 30 elever som ska läsa, 30 elever som ska intressera sig för innehållet. Det är svårare än vad man först tror. Det kanske låter simpelt, men är det så? Nej, inte direkt...
Så. Vi kom upp med den extrema idén att forma två mallar- på just blogg inlägg. Här har ni dem.

1.  Det lättsamma inlägget

"Tjatja bloggen! Nyvaken, inget smink, ingen mössa osv... Men whatever! (a) Ska fixa mej lite och sen börja röra mej mot stan :D men aja vi hörs bitches, you know you love me (a) PUUSSSSSS"

Detta är en bra mall om bloggen är humorbefriad och rosa.


2. Det allvarssamma inlägget

"Kärleken är som en duva. Håller man den för hårt så kvävs den, och håller man den för löst så flyger den iväg."

Detta är det yttersta om man använder bloggen som ett dagboksverktyg. Bloggen är ofta rättså svart, innehållet kanske deprimerande och lite "emo" men fortfarande klokt.

Vi kommer aldrig mer få skrivtorka igen. Och vi är fullständigt övertygade om att ni är inspirerade att skriva och blogga som bara den! Cred till oss, Helena! Eller vad säger ni?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0